Jag har bokstavligt talat verkligen ett päron till farsa. Runt 07.00 imorse blev jag väckt för att köra honom till Akuten. Tro mig, han var verkligen nära döden enligt honom själv, och jag som inte riktigt vaknat till liv än tyckte pappas tillstånd verkade riktigt kritiskt fastän jag inte fattade vart han hade ont. Hur som helst... Mamma följde i alla fall med pappa som stöd, och efter 2 timmar på Akuten ringde föräldrarna att jag skulle hämta dem. Det gick fort tänkte jag. Satte mig snabbt i bilen igen, TOTALT OFIXAD (mjukiskläder, glasögon, ja, ni fattar) och körde direkt till Akuten. Väl framme såg pappa plötsligt jättefrisk ut. Jag fattade verkligen ingentig. "Nå, hur gick det? Tog dem prover? Vad var det för fel?" Jag ställde fråga på fråga, och vet ni vad han svarade? Jo, "Jag har muskelinflamation i benet." Jag menar HALLÅ, lönt att göra mig så orolig.
Som om inte det vore nog så säger pappa mitt i allt:
- "Nu när vi ändå är här i stan så kan du köra oss till kanalen, så vi (han syftade på att jag skulle följa med) kan fixa lite bankärenden".
Jag blev nog mest tom i huvudet och kunde inte få fram annat än:
- "Jag kan inte följa med er. Har ni sett som jag ser ut? Det hade gått fortare för er att ta bussen in,".
Mamma:
- "Ja, vi kom på det när du redan kört hemifrån, och då kändes det inte lönt att ta bussen".
Jag (irriterad så in i helvete):
- "Jag har faktikt något som heter MOBILTELEFON!"
Mamma (väääldigt lugn):
- " Vi tänkte inte på det."
Jag:
- "O fan, jag märkte det! Ja, jag kör er, men jag väntar i bilen i så fall!"
I bilen började vi diskutera parkeringsplater. Mina föräldrar som knappt är inne i stan tyckte till skillnad från mig att P- huset Anna inte var något bra val, utan tyckte istället att jag ska skulle stå på Södra promenaden, dvs. 100 meter längre fram. På Södra Promenaden var det FULLT (vilket jag redan hade på känn), så vi körde ut på Stora Nygatan. P-vakter och fullt med bilar skapade ännu mer kaos i bilen, så vi fortsatte ut på Djäknegatan. Jag föreslog då att vi skulle ställa oss i P- huset Petri, men NEJ, det passade inte heller. Jag körde då vidare till Stortorget, och där fanns ju verkligen inte en enda plats ledig. Jag orkade inte köra runt och klydda mer, så jag släppte därför av päronen i stan och tvingade dem att ta bussen hem.
1,5 timme senare...
Det första pappa säger när han kommer hem:
"Malmö, så stor stad, och ändå inga parkeringar. Det är dåligt!"
Jag:
"Pappa, det finns parkeringar, men inte just där ni vill att bilen ska stå parkerad!"
Asså, hur hopplösa föräldrar får man lov att ha egentligen? Mina är ju helt ute och cyklar!
4 kommentarer:
Äsch vad ska man göra? You gotta love the parents. De borde kanske ta cykeln!?
Men Malmö är definitivt en stad man kan gå ofixad i... Det är ju trendigt! Out-of-bed look! :D
I love my parents mer än väl, men ibland är dem bara extremt jobbiga, förvirrade och ostrukturerade. Sånt klarar jag inte av.
Den dagen det blir trendigt att se ut som ett spöke på stan, den dagen börjar jag med out-of-bedmlooken. Fram tills dess skippar jag den looken helt i ofentliga sammanhang!
Nu älskar jag dina föräldrar ännu mer.... haha, de är så skööööna. Fan vad ball att du tvingade dem att ta bussen hem, crazy froggy! Gillar skarpt din pappas kommentarer, kommer aldrig glömma pratet om bilförsäkringar,hahahha! Och din söta mamma, " vi tänkte inte på det",typiskt mammor ibland.
hahahahahaha.... Dem är lika sköna som dem är knasiga =0)
"Suzi, Peugeot har dem dyyyyyraste försäkringarna" hahahahaha... Klassikern!
Skicka en kommentar